Håkan Jönson, professor i socialt arbete vid Lunds universitet, påpekar att den omfattande attitydundersökning som gjordes av World Values Survey misstolkades av flera medier som ”att Sverige är ett av de sämsta länderna i världen på att respektera äldre personer ” (Aktuella frågor 30/4).

Företrädare för staten, regionerna och kommuner har hakat på de felaktiga slutsatserna och fyllt på med egna budskap som att pensionärer är en belastning för samhället. Fyrtiotalister och sextiotalister nämns som ”en nationalekonomisk riskgrupp” eller en ”demografisk bomb”.

Socialstyrelsen och andra myndigheter beskriver äldre som en belastning, till exempel skriver Ivo, inspektionen för vård och omsorg, i sitt budgetunderlag 2023 - 26; ”till år 2030 förväntas Sveriges befolkning öka med en miljon personer. Förhållandevis ökar antalet äldre mest medan andelen i förvärvsaktiv ålder minskar. Den demografiska utvecklingen innebär en utmaning eftersom behovet av välfärdstjänster ökar samtidigt som de som kan erbjuda dem minskar i förhållande.”

Det borde vara självklart för både samhället i stort och landets myndigheter att se friska pigga pensionärer som en tillgång istället för en belastning och en kostnad. Det är lika självklart som att samhället ska ta hand om alla som behöver vård och omsorg. Är det i själva verket myndigheter som driver dagens ålderism? Till exempel undviker Ivo att tala om att många tusen pensionärer fortsätter att vara sysselsatta, eller att de flesta som arbetat och betalat dels till sin pension, dels hög skatt, förväntar sig god sjukvård och omvårdnad.

Faktum är att endast få, cirka 78 000 av Sveriges 2,3 miljoner pensionärer beviljas boende på ”särskilt boende”. Cirka 148 000 beviljas hemtjänst i sitt ordinarie boende. Resten, cirka 2,1 miljoner, får klara sig själva med stöd av släkt och vänner, enligt Per Gunnar Edebalk, professor emeritus i socialt arbete.

Att som många politiker prata om allas lika värde blir just bara prat såvida det inte följs av politik som visar hur grupper prioriteras.

Idag kostar till exempel hemtjänst i eget boende i genomsnitt 300 000 kronor per person och år medan en plats på en fångvårdsanstalt kostar i snitt 3 200 per dygn och person enligt Kriminalvården, vilket blir 1 116 800 kronor per person och år. Också detta enligt Per Gunnar Edebalk. Både när det gäller hemtjänst och kriminalvård är variationerna stora, men det är ändå tydligt att äldreomsorgen inte prioriteras särskilt högt.

Myndigheterna använder olika mått och beräkningar som gör det svårt eller omöjligt att jämföra hur eller till vad de använder pengar. Det är inte enkelt att hitta data, men några exempel:

1. Socialstyrelsen skriver 2021: ”Den totala kommunala kostnaden för äldreomsorg sedan 2014 ökade med blygsamma 2,3 procent i fasta priser. I relation till annan kommunal verksamhet skedde en minskning av kostnaderna för äldrevård och omsorg.”

2. En avhandling i nationalekonomi av Lena Birkelöf 2009 visar i en statistisk analys för åren 1998-2007 att när utgifterna för LSS-verksamhet för funktionsvarierade ökar, minskar utgifterna för äldreomsorg och skola.

3. Forskarna Marta Szebehely och Gun Britt Trydegård redovisade 2007 en studie av skilda villkor och skilda trender inom äldreomsorgen och handikappomsorgen. För funktionshindrade hade både resurser och täckningsgrad ökat till skillnad från äldreomsorgen. Även personalens arbetsvillkor var, generellt sett, bättre inom handikappområdet. Handikappomsorgen hade utvecklats mot minskat familjeberoende och ökad autonomi för både de med funktionsnedsättning och deras anhöriga. Inom äldreomsorgen var trenden den motsatta.

4. Myndigheten för vård och omsorgsanalys skriver i en rapport 2022 om svensk vård för personer 65 år och äldre i en internationell jämförelse att Sverige ”uppvisar generellt svaga resultat i jämförelse med övriga länder”.

Professor emeritus Lars Andersson myntade ordet ”ålderism” och definierade det som diskriminering som uppstår när fördomar och stereotyper institutionaliseras genom vana. Han konstaterar också att på så sätt kan fenomenet vara uttryck för att både samhället och enskilda personer ägnar sig åt ålderism.

Svenska myndigheter vet sedan länge att landets befolkning blir allt äldre. Men myndigheterna behöver också analysera och sortera efter människors kapacitet, förmåga och behov, inte bara titta på hur gamla de är.

SKRIBENTERNA

Lisbeth Crabo, projektledare för Attityd 65 plus

Jan Nordlöf, medlem i Attityd 65 plus styrgrupp

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.