Benjamin Netanyahu håller Israels framtid i sin hand. Protester pågår över hela landet sedan början av året och de avtar inte i styrka. De närmaste månaderna kan bli avgörande för den framtida israeliska demokratin och staten.

Netanyahu är den längst sittande premiärministerns i Israels historia. När han åter fick makten i slutet av förra året vad det till mångas förvåning. Hans regering blev den mest högerextrema regeringen i landets historia och på bara några månader sjönk stödet för Netanyahu och hans parti Likud dramatiskt. Anledningen var de reformförslag som den nya regeringen ville genomföra. I rask takt presenterades lagförslag som enligt de flesta bedömare skulle förpassa Israel till en illiberal demokrati.

Ett av de mest omdebatterade förslagen gäller Högsta domstolens oberoende och innebär bland annat att dess beslut ska kunna åsidosättas med stöd av en enkel majoritet i landets parlament, Knesset. Det ska ses mot bakgrund av att Israel inte har en skriven konstitution och i stort sett saknar andra kontrollmekanismer som finns i demokratier.

Reformförslagen ledde till omfattande demonstrationer i hela landet. I protesterna deltar unga, gamla, vänsteraktivister och så kallade Bibi–ister, det vill säga anhängare av Benjamin Netanyahu (som går under smeknamnet Bibi), judar av olika etnisk bakgrund, människor som är emot Israels ockupation av Palestina, yrkeskårer, reservister från olika enheter i det israeliska försvaret och höga representanter från militär, säkerhetstjänst och polis. Det är alltså en ovanligt bred och blandad grupp av demonstranter som samlas runt om i landet varje lördagskväll.

När försvarsminister Yoav Galant i mars uttryckte sin oro över Israels säkerhet som ett resultat av reformförslagen svarade Netanyahu med att avskeda honom (något han senare tog tillbaka). Protesterna kulminerade och Netanyahu valde att ”pausa” reformförslagen. Strax därefter nedgraderades den israeliska ekonomin av kreditvärderingsinstitutet Moody. Netanyahu föreföll alltmer förlora greppet om de två områden som varit hans signum – säkerheten och ekonomin. Det är därför lätt att betrakta den senaste upptrappningen mellan Israel och Islamiska Jihad på Gaza som en del av Benjamin Netanyahus förmåga att manövrera sig ur politiska låsningar.

I Israel är politik och säkerhet ytterst sammanflätat. I upptakten till beslutet att slå till mot Islamiska Jihad och dess ledarskikt i Gaza kringgick Netanyahu säkerhetskabinettet där bland annat den högerextrema partiledaren Itamar Ben Gvir ingår. Med all tydlighet visade Netanyahu att när det handlar om Israels säkerhet tänker han inte förlita sig på sina koalitionspartners. ”Herr Säkerhet”, som Netanyahu ibland kallas, är därmed tillbaka och stödet för honom ökar igen.

Nu närmar sig tidpunkten då Netanyahu måste ta beslut om framtiden för reformerna. De förhandlingar om reformförslagen som förs med oppositionen under president Isaac Herzogs ledning har hittills inte gett några konkreta resultat.

Splittringen inom Likud är påtaglig och enskilda ledamöter har aviserat att de inte kommer att rösta för reformerna i sitt nuvarande skick. Netanyahu försöker tillmötesgå sina ultraortodoxa och högerextrema partners under de pågående budgetförhandlingarna. Avsättningar görs till infrastruktur och bosättningar på de ockuperade områdena och de ultraortodoxa ser ut att få igenom sin vilja i förhandlingarna med ökade anslag till sina separata utbildningssystem. Efter att budgeten är antagen i slutet av maj återstår två månader fram till Knessets sommaruppehåll. Under tiden ska reformarbetet ta fart igen är det tänkt.

Samtidigt ser inte heller den regionala utvecklingen ut att gå Netanyahus väg. Hans hjärtebarn, Abrahamavtalet, det vill säga avtalen mellan Israel och fyra arabstater i regionen, ligger fast men Netanyahus förhoppningar om ett närmande mellan Saudiarabien och Israel har uteblivit. Det avtal som slöts mellan Iran och Saudiarabien under medling av Kina tidigare i maj tyder på att det inte kommer att ske under lång tid framöver. Dessutom är Syrien och president Assad tillbaka i Arabförbundet, tio år efter det att landet uteslöts.

Netanyahus självbiografi, Bibi My Story, kom ut förra året. Insidan av bokens pärmar pryds av två kartor. På den vänstra sidan en karta över Mellanöstern men en mindre bild på Israel där de ockuperade områdena står namngivna som Judea och Samaria. På den högra sidan en karta över Mellanöstern med de arabländer som ingått avtal med Israel markerade. Saudiarabien är räfflat med en egen status.

Det korta avslutande kapitlet har titeln My story, our story och pekar på hur djupt sammanflätat Netanyahus och Israel historia har blivit med åren.

Men kanske har Netanyahu gjort just det som Bibi-isterna i demonstrationstågen ger uttryck för. Han har underskattat sprängkraften i reformerna. Han har gått för långt.

Netanyahu riskerar nu i stället att bli ihågkommen som den ledare som splittrade landet och nedmonterade den israeliska demokratin medan Israel återigen blir alltmer isolerat i regionen. De kommande månaderna är avgörande.

SKRIBENTEN

Isabell Schierenbeck, professor i statsvetenskap med inriktning mot Mellanöstern och israelisk inrikespolitik, verksam vid institutionen för globala studier i Göteborg och gästprofessor vid Ben-Gurion-universitetet i Israel

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.