Malin Krutmeijer är filmkritiker på kultursidan.

”Jag tror att det som står mellan dig och cancellering, att du ska kunna komma tillbaka, är att du säger: Jag träffade en idiot. Jag blev förblindad av förälskelse. Jag borde fan inte ha låtit den här snubben komma in i mitt hem.” Så säger pr-konsulten Dominika Peczynski till sin vän Fredrick Federley i SVT:s ”Persona non grata”.

Programmet handlar om efterspelet till hösten 2020, då det uppdagades att en man som Federley hade en relation med hade avtjänat ett långt fängelsestraff för grova våldtäkter mot barn. Federley satt då i EU-parlamentet för Centerpartiet, han var en välkänd och framgångsrik politiker.

Sedan dess har hans familj utsatts för skitprat och utstötning så till den grad att föräldrarna säljer sitt hus och flyttar. Federley kölhalades i sociala medier, lämnade politiken och jobbar nu som lärarvikarie samt läser teologi.

”Gärningarna är oförlåtliga” säger han om den före detta pojkvännens brott. Människan vägrar han att ta avstånd ifrån. ”Jamen du har blivit som en Jesus nu!” utbrister en frustrerad Peczynski och uppmanar honom att ”kasta den här människan under bussen”.

Ja, varför gör han inte bara det? Han har ju aldrig själv anklagats för något brott. Det man kan ifrågasätta är hans omdöme. Han låter fortfarande chockad över att någon som var så fin mot honom visade sig ha begått sådana vidriga handlingar.

En annan fråga är varför han bestämde sig för att medverka i det här tv-programmet. Det är en väldigt tilltufsad Federley vi möter: ömsom frånvarande, ömsom darrig. Han pratar vagt om ”nåd”, går i försvar och gör utfall mot medierna.

Han påminner en del om andra som fått se yrkesutövning och anseende gå upp i rök på löpsedlar och Twitter: till exempel journalisten Fredrik Virtanen i det famösa ”Uppdrag granskning”-avsnittet som sedan fälldes i Granskningsnämnden, och komikern Soran Ismail i SVT:s första ”Persona non grata” från 2021. Hans fall skiljer sig från deras, men förvirringen de alla utstrålar är densamma.

Tydligen förenas de också av ett behov av upprättelse i offentligheten – kanske för att den var deras arena under så lång tid. Men som Ida Ölmedal skrev om UG-reportern Lina Makbouls uppgörelse med metoo-rörelsen i boken ”Revolutionens första offer”: ”offentligheten är en oskyddad plats som triggar våra värsta rädslor, övergivenhetskänslor och krigarinstinkter”.

Hon kunde lagt till att den även triggar njutningsfylld upprördhet och självrättfärdig mobbarmentalitet på åskådarplats. Att söka upprättelse där är svårt.

Detta gör också idén bakom ”Persona non grata” lite knepig. I samband med programmet om Soran Ismail publicerade SVT en motivering, med förklaring om hur de tänkt. Det handlar bland annat om ”insynen i situationen som uppstod när han inte längre var misstänkt i juridisk mening, men fortfarande ifrågasatt av omgivningen”. Man ville bidra med den anklagades perspektiv, och initiera en diskussion i kölvattnet av metoo-rörelsen.

Nu har SVT alltså utvidgat ämnet. Det förra avsnittet handlade om designern Gudrun Sjödén, vars klädföretag förra våren avslöjades ha stora arbetsmiljöproblem. Det är bättre, eller åtminstone mer underhållande, än både Ismail- och Federley-programmen, mycket för att den vitala, 80-åriga Sjödén är så ointagligt karsk och bjussar på sig själv.

Hon är en ”personlighet” och sådana gör sig bra i tv, oavsett om de på jobbet skapat en pissig arbetsmiljö inklusive rasistiska kommentarer. Så faller programformen i sig offer för den mediala offentlighetens nyckfulla logik.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!