Gabriella Håkansson är litteraturkritiker på kultursidan.

När jag säger att jag vill upprätthålla vattentäta skott mellan amatörkultur och yrkesverksam kritik menar jag allvar. Det är en väsentlig skillnad mellan att vara arvoderad litteraturkritiker på en offentlig dagstidning med lång tradition av kritik, och att skriva ideellt på en kommersiell plattform som Instagram där marknaden styr och ägaren ibland är suspekt. Skillnaden handlar såväl om kvalitet och verkshöjd som oberoende, som om att värna det offentliga samtalet.

Även jag vill att det ska pågå läsning och litteratursamtal på så många platser som möjligt, men efter trettiofem år i branschen vet jag att den dagen publiken sviker Instagram, så kan Alice Tjärnén och andra bookstagrammare säga bye bye till sina konton. De raderas för alltid. Läsarna är försvunna. Texterna borta. Medan recensioner publicerade i dagstidningar och public service digitaliseras och arkiveras för att vara tillgängliga lång tid och därför fortfarande kan läsas på valfritt bibliotek.

Att skriva litteraturkritik i offentlig media ställer extremt höga krav på skribenten. Utöver det självklara att du inte väljer bok själv utefter vad som verkar bra eller spännande, utan skriver om det redaktionen tycker är relevant, så ska du hålla deadline, arbeta med redaktör, skriva om flertalet gånger samt vara redo att försvara dig när du får offentlig kritik. Vilket du får hela tiden. Allt detta under tidspress och på arbetstid. Alla dessa krav slipper den gratisarbetande bookstagrammaren som läser och skriver vad den vill för entusiastiska följare.

Den största skillnaden är ändå att det på en litteraturkritiker ställs krav på att föra en kompetent, kritisk diskussion. Inte när du har lust. Inte när du har tid. Utan i varenda recension. Det är det som är kärnan i litteraturkritiken. Det skiljer den från ett Instagraminlägg eller en bloggpost. Att föra en kritisk diskussion innebär att bokens tema, form och innehåll analyseras grundligt, sätts i historisk kontext, placeras in i samtidsdebatten och bedöms såväl utifrån kvalitet, känsla, relevans och originalitet. Alltid. Varenda gång. Den blir på så sätt också en del av granskningen av det offentliga. Det går inte att som på Insta endast säga att en bok är bra eller dålig, utan alla omdömen måste alltid motiveras och beläggas, och fakta granskas noga innan publicering. Det här innebär att en kritiker i praktiken är kritisk mot varje bok den skriver om. Det innebär också att arbetet inte kan byggas på sporadisk lustläsning, snabbläsning eller känsloupplevelser. Att läsa och skriva om en ny bok av en känd författare som Salman Rushdie tar mellan trettio och femtio arbetstimmar i anspråk. Hur ofta har du tid med det efter jobbet, Alice? Och vad händer med ditt konto om du blir sjuk, bildar familj eller reser bort?

Jag menar att det offentliga samtal som dagstidningar, kulturtidskrifter och public service upprätthåller genom att ha arvoderade recensenter inom film, litteratur, konst är en grundbult i demokratin. Den avlönade kritikern är garanten för att inte endast det roliga, hårt marknadsförda eller enkla syns på skakiga sociala plattformar, utan att även det tjocka, svåra, tråkiga, farliga och okända bedöms och lyfts fram. Det arvoderade uppdraget garanterar att viktig litteratur recenseras i alla lägen, även om kritiker blir sjuka, aktiemarknaden för sociala plattformar rasar eller förlagen är förbittrade över att deras senaste storsatsning har sågats till fotknölarna och därför slutat skicka gratisex.

På de kommersiella plattformar där det skrivs av lust och inte pengar är det ju tvärtom. Förlagen ser bookstagrammare som gratis marknadsföring, och uppskattar – liksom läsarna – att texterna är känslobaserade, korta, raka till skillnad från den mer komplexa kritiken. Därför är det oerhört naivt att tro att de skulle fortsätta skicka böcker till gratisskribenter om tonen på deras konton var en annan. Liksom det är naivt att tro att texter som fungerar utmärkt på dessa gratisplattformar skulle kvalificera sig som arvoderad kritik på en kultursida.

Och slutligen. Det finns inget som säger att en dagstidning eller public service inte kan ha ett Instagramkonto eller en blogg som tipsar om böcker. Tvärtom – media knyter alltid an till senaste tekniken, just nu är det poddar som gäller, imorgon något annat, men att kalla boktips eller bloggtexter för litteraturkritik är och förblir falsk marknadsföring. Dagstidningsläsaren vill veta att kritiken de betalar för är oberoende och kvalitetssäkrad vad gäller såväl fakta, kompetens och påverkansgrad.

LÄS MER Alice Tjärnén: Jag vill inte ha murar i mitt bokland.

LÄS ALBA MOGENSENS REPORTAGE Bokinflueraren: ”Litteratur får inte bara bli för finsmakare”

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!