Anna Lundvik är litteraturkritiker och skribent på kultursidan.

Sebastian Johans andra roman har ett alldeles förträffligt anslag: kapten Rönner ligger till sängs och väntar på att dö. Och eftersom hustrun i vanlig ordning hyrt ut alla rum i deras åländska villa till sommargäster har Rönner blivit nedbäddad i matsalen. Där omges han av semesterberusade stockholmare, som i sin tur passas upp av frun.

”Anslag” är ett ord som brukar användas i klassiska dramaturgiska modeller och syftar på det där allra första som sätter tonen. Och komponenterna i den här 60-talsskildringen tycks inledningsvis som gjorda för antingen en kittlande intrig efter konstens alla regler, eller att ett farsartat helvete ska följa. Människovarats verkliga villkor verkar ha förhöjts, situationen är i det närmaste absurd, och har skruvats till av en pratigt bekymmerslös ton: ”Om jag ändå måste göra det kan jag lika gärna ligga i matsalen”.

Men som med livet är det också med denna roman: Det vi förväntar oss kan vi inte alltid få. Rönners situation följs inte riktigt upp eller får ett svar, och det är nog en poäng. ”Döden och Kerstin” lyder inte den förutbestämda mallen utan söker en annan, egen form, mer trogen verklighetens oordning.

Johans visar upp ett brett stilistiskt register. I korta kapitel varvar romanen en rad olika perspektiv och grepp. En typ av kapitel är, likt det första, Rönners reflektioner kring sin förestående död. En annan är som små teaterstycken med dialoger som utspelar sig i matsalen. En tredje är Rönners minnen från sjön.

Dessutom finns Kerstin, romanens andra huvudperson. Hon har just fått semester och förbereder sig för sin snart anstående avfärd från Uppsala till Rönners på Åland, dit hon åker varje sommar. Hon sippar Gröna hissen och raggar karlfolk, och påstår sig vara lyckligt frånskild. Som för så många andra verkar hennes semestrar vara livets höjdpunkter.

Att hennes somrar framöver kan komma att påverkas av Rönners hälsa är tydligt för läsaren, medan hon själv är oviss. Jag väntar mig därför att någon sorts kris ska utspela sig när detta uppenbaras, men den uteblir. Vägen dit bjuder dock på rätt rolig läsning. Och somligt är oförglömligt, som två fruktansvärda historier från sjön, det ena om en förlisning, det andra om en ung man som dör i en olycka. Däremellan är denna räcka episoder – som är berättade med ett förnämligt, nyansrikt språk – för det mesta behaglig, men också lite långsam och tråkig.

Det tror jag har att göra med en brist på psykologi. Är Kerstin verkligen så bekymmerslös som hon framstår? Menar Rönner verkligen att det är helt okej att ligga och dö i matsalen? Det är mycket svårt att tro att det skulle förhålla sig så. Men det är faktiskt det själva texten för fram. Smärtan är inte dold eller tillbakahållen, den finns inte.

Trots att den här romanens händelseförlopp på något sätt är ordnat efter verklighetens logik snarare än berättelsens kurva, är ändå en avgörande skillnad att det i verkligheten faktiskt gör ont när livet tar något ifrån oss.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!