Anna Hellsten är kritiker och skribent på kultursidan.

Inför årets Met-gala – Vogues sönderstajlade modetillställning i New York – ryktades det länge att ingen från familjen Kardashian skulle få komma. Ryktet utlöste en våg av popkulturanlayser där kontentan var att den kontursminkade klanen antogs ha passerat kulmen av sin betydelse. Sen blev några bjudna iallafall – Kim såg ut som en lampskärm vilket tydligen är konsekvensen när man inte längre har en make som försöker förvandla en till modeikon – och när deras realityserie nu dragit igång igen är det inget som tyder på att de är på väg bort.

Originalshowen ”Keeping up with the Kardashians” var familjens trampolin ut i kändisskapet, men berömmelsen vilade då på moraliskt skakig grund: familjefadern Robert Kardashian hade hjälpt OJ Simpson att bli friad från mordanklagelser, Kim var synonym med en sexvideo. Ingen direkt varumärkestvätt har skett under de 16 åren sedan dess, snarare en expansion, och den nya serien – nu inne på sin tredje säsong – är trots namn- och plattformsbytet (”The Kardashians” startade på Disney+ 25/5) i allt väsentligt samma sak: en tusenhövdad businessmodell försåtligt klippt som en såpa.

Handlingen, eller vad man ska kalla det, är välbekant för alla som scrollat igenom nätskvallret det senaste halvåret, så det serien gör är att återigen släpa det hela genom en strid ström beiga miljardärspalats. Khloé har fått barn via surrogat (en ”transaktionell upplevelse” påpekar hon klarsynt) och opererat bort kanske-cancer från kinden. Kim försöker parera sin exman Kanye West. Småflicksmamman Kylie putar bekymrat med sina fyllda läppar och oroar sig för vilka skönhetsideal de egentligen förmedlar (ett slags tjejvariant av pappafeminism?). Kourtney är arg för att Kim stulit rampljuset på modeveckan i Milano. Alla har tajta lycrakläder och slickat hår, och så finns här ett fascinerande intro där familjen åker rullskridsko till Beyoncés låt ”Cuff it” – samma Beyoncé som aktivt undvikit att bli associerad med familjen trots att hennes man Jay-Z och Kanye är, eller iallafall var, kompisar.

Kardashians-såpan har aldrig varit direkt ”bra”, varken den första eller andra inkarnationen, men den har i gengäld varit djupt representativ för en klassiskt amerikanskt uppåtsträvande men också extremt samtida form av kapitalism, där människor gör till sitt livsmål att inte bara uppnå utan också själva bli en konkret beståndsdel av den amerikanska drömmen. Deras sätt att förvandla hela sin existens till konsumtionsplattformar har också satt en global standard som man inte behöver vara överdrivet proggig för att bli oroad över.

Bianca Ingrossos hela karriär är till exempel modellerad på dem, från realityserien till sminkmärket till rollen som ”ambassadör” för ett sexigt underklädesmärke som i Ingrossos fall sägs utnyttja sina anställda. Idag talas det ofta om att generation Z är less på influerare och istället har börjat vända sig till ”de-fluencers” – influerare som säger åt dem att sluta konsumera. Fan tro't. Det ska iallafall bli ytterst intressant att se hur familjen Kardashian kommer att försöka casha in på den trenden.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!