Elina Pahnke är kulturjournalist och skribent på kultursidan.

Den som hungrar kan rimligtvis inte hungra på riktigt, om den inte råkar ha två puckon till föräldrar som prioriterar fel när de handlar, menade Lena Andersson i en uppmärksammad krönika (SvD 20/5). De kan äta gröt och ris och sedan är saken biff.

Visst, skolbespisningen säger att ungarna äter extra mycket mat innan och efter helgen eftersom de inte får i sig tillräckligt med mat hemma. De subventionerade matbutikerna, som säljer svinnet från mataffärer, har varit tvungna att bromsa möjligheten till medlemskap eftersom trycket är för högt. Socialarbetare som jobbar på frukostutdelningar ser hur det strömmar till folk sedan matpriserna skenat iväg. Men sådant har ingenting med reell hunger att göra enligt Lena Andersson, utan med bristande planering.

Samhällsmänniskan är bara en bättre eller sämre konsument, och eftersom Andersson själv bifogat förslag på hur inköpslistan kan utformas får vi förmoda att ingen hädanefter kommer gå och lägga sig med kurrande mage. ”Havregryn har det närmast ofattbart låga priset åtta kronor för 2 000 kalorier. En normalportion gröt kostar 70 öre, sockret att strö på 20 öre”, informerar hon.

Det finns sakfel som är värda att belysa i Lena Anderssons resonemang, vilket många gjort under den gångna veckan. Det är dyrare att vara fattig, eftersom pengarna inte räcker till större och därmed billigare köp, som Göran Greider betonar (Dala-Demokraten 23/5). Det förutsätter också att man har tiden och orken att söka upp det billigaste alternativet – något som medelklassen kan köpa sig till, genom att lägga ut vardagsbestyr som städning på entreprenad. Men, skriver Lotta Ilona Häyrynen (Arbetet 22/5), ”samhället var och är inte anpassat efter ensamstående skiftarbetare”.

Fattigdom är inte bara att sitta med en liten summa pengar varje månad och bestämma vilken slant som ska gå till vad. Fattigdom är att leva i en brist som hela tiden ackumuleras. Någonting går sönder – knäna, tänderna, skorna – och allt det som kan bekosta utgifterna, en sjukskrivning, en tandläkare, ett par nya skor, innebär i sin tur att ytterligare saker riskerar att krascha. Är det inte kroppen så är det resten av livet, den där tiden som Lena Andersson menar att man ska lägga på att lura systemet, genom att baka pitabröd och en mustig linsgryta eftersom ”mjöl, jäst och vatten [är] så billigt att det närapå kan betraktas som gratis”!

Frågan är dock om huvudsyftet med Lena Anderssons text egentligen är att tala om vad som faktiskt ställs på matbordet. Handlar den inte snarare om att förflytta ansvaret för medborgarnas väl och ve från staten till individen själv? Precis som Kristina Lindqvist påpekar (DN 23/5) är det som egentligen sägs när man uppmanar arbetarklassen att käka baljväxter till frukost, lunch och middag att de har sig själva att skylla för sin egen fattigdom. Klassisk högerpropaganda alltså, där politikens syfte aldrig varit klassutjämning. De vill hellre ägna sig åt något annat – bestraffning, till exempel.

Visst är det lätt att bli dyster när en ansedd debattör börjar raljera om att arbetarklassens samhällsposition beror på att de käkar för mycket hämtpizza. Men det finns också anledning att fira detta haveri till text. Efter att ha lämnat ett valår bakom oss där högern dominerade alla politiska problemformuleringar och erbjöd samma svar på samtliga frågor; högre straff, fler utvisningar och mer övervakning, tvingas de nu förhålla sig till klassamhället.

Och då står de plötsligt nakna, eftersom deras klasspolitik enbart går ut på en sak – att fördela om offentliga resurser till privata fickor och ge mer till dem som redan har. Hur ska de ursäkta en sådan orättvis hållning, en politik utformad för de redan förmögna? Svaret har vi sett under våren. Regeringspartierna harvar på genom att fortsätta förflytta fokus – nu senast till dragqueens som läser sagor på bibliotek. Tyckare som Lena Andersson börjar istället googla på kalori-innehållet i en portion gröt. Här finns en läxa till vänstern – så länge vi hakar på högerns problemformuleringar kommer vi alltid att förlora striden. Men om vi talar om det vi faktiskt bryr oss om kommer högern blotta all sin oförmåga till omsorg.

Därför måste vi prata om hungern, hålla fast vid den och vårda den. För att hungern är reell, och för att människor behöver mat. Men också för att hungern kan förstås genom sin andra mening – begäret. Jag hungrar efter ett samhälle vars klasspolitik inte handlar om att räkna kronor och kalorier. Jag hungrar efter ett samhälle som inte styrs av de proppmätta.

”Vad näringen beträffar är havre ypperligt”, skriver Lena Andersson. Så bubblar bara den som redan håller på att koka över.

LÄS MER: Låt dem äta gröt!