Ibland är det planerade intervjuer på platser vi aldrig besökt.

Det är med andra ord mycket sällan en tidningsfotograf har möjlighet att rekognoscera omgivningen eller planera bilder ur ett väderperspektiv.

Vi skjuter från höften och gör det bästa av de förutsättningar vi ställs inför. Ju mer jobb vi gör desto mer ”tur” har vi med att få till en bra bild.

Jag skall dela ett minne från den 13 januari 2006. Det är strax innan solen dyker ner under horisonten och bara några minuter innan det viktiga ljuset försvinner helt.

Under en reportageresa i Sydafrika med reporterkollegan Richard Åkesson landar vi sent i universitetsstaden Stellenbosch. Vi skall träffa den svenska friidrottseliten som varje år förlägger ett träningsläger några vinterveckor i den vackra staden.

Här skiner solen. De regnar sällan och värmen är behaglig för de friidrottare som förlägger sin försäsongsträning hit.

Vi är lite sena säger vår ciceron Daniel Wessfeldt. Det är tveksamt om vi hinner fram till arenan innan tävlingarna är slut.

När vi parkerar bilen vid Coetzenburg Athletics Stadium är solen precis på väg ner under horisonten. Stressnivån är hög när vi rusar in på arenan med vetskapen om att Kajsa Bergqvist skall göra sitt absolut sista kast i den för henne lite ovanliga grenen spjut i tävlingen.

Det är det sista som kommer att hända på arenan.

Jag inser att jag är på fel sida av stadion. Om det skall bli en bild över huvud taget så gäller det att springa.

Kajsa Bergqvist väljer sitt spjut från ställningen och jag springer.

När hon går bort till början av sin ansats stannar hon.

Jag fortsätter springa.

I det lilla motljuset hon står i när jag närmar mig sänker hon huvudet.

Hon samlar sig.

Jag kastar mig ner på den röda gummiasfalten för att frilägga så mycket av kroppen som möjligt i sökaren. Hinner inte justera någonting. Trycker av tre, fyra exponeringar och ögonblicket är över.

Kajsa försvinner springande med spjutet som skall fara iväg strax under 35 meter.

Ur högtalaren förkunnar speakern att tävlingarna är slut. Min puls bultar i tinningen. Jag svettas fast det är en ganska sval kväll. Men min glädje är stor över bilden på den digitala displayen på kamerans baksida och över vetskapen att en enda sekund förändrade allt den kvällen.