Sommaren är numera fylld av regnbågsfärger. Företag och organisationer ”hottar” upp sina loggor. Bussar pyntas. På Ikea ratas de gamla blågula kassarna för den dubbelt så dyra regnbågsfärgade varianten. Politiker snubblar över varandra för att fångas på bild med en regnbågsflagga i näven.

Det är naturligtvis trevligt för oss hbtqi-personer, men det är viktigt att inte låta sig luras. Regnbågsfernissan är tunn.

Det är 79 år sedan homosexualitet avkriminaliserades i Sverige, 44 år sedan sjukdomsstämpeln togs bort och tio år sedan tvångssteriliseringen av transpersoner upphörde. Ändå diskrimineras många hbtqi-personer fortfarande i hemmet, i skolan, på jobbet och på fritiden.

Lagar lappas och lagas, men det tar ofta oförsvarbart lång tid innan hbtqi-personers perspektiv och rättigheter inkluderas. Det är pinsamt. Vi borde ha varit färdiga för länge sedan.

Sverige må ha hög svansföring i hbtqi-frågor, men i realiteten drar politikerna fötterna efter sig. Ett särskilt flagrant exempel är att Sverige baserat på förnedrande och rättsvidriga processer, fortfarande efter många års larmande utvisar hbtqi-personer till länder där de löper reell risk att utsättas för våld, förföljelse och död. Det är en nationell skamfläck som kommande generationer inte kommer att se på med blida ögon.

Men även alla vi närodlade hbtqi-personer som Sverige inte har någon annanstans att skicka, känner av den dalande samhällstemperaturen och ser att den tunna regnbågsfernissan krackelerar. Det gör även de institutioner, verksamheter och personer som är satta att på olika sätt värna det öppna och fria demokratiska samhället.

2023 tvingas bibliotek, museer, arkiv och kommunikationsavdelningar att göra riskanalyser för att över huvud taget kunna leverera sagostunder, utställningar och information med minsta lilla regnbågstouch.

Nyligen tvingades Transkollo 2023 för barn upp till tolv år ställa in på grund av en allvarlig hotbild. I Staffanstorp brände någon upp kyrkans regnbågstyg. RFSL har inlett ett samarbete med ett privat säkerhetsföretag för att öka säkerheten för hbtqi-personer.

Det här sker för att Sverige låter det ske. För några år sedan tilläts nazister utan att polisen ingrep punktmarkera både hbtqi-personer och -organisationer i Almedalen.

I dag kan högt uppsatta politiker öppet hetsa mot hbtqi-personer utan att det får några negativa konsekvenser för dem. I det egna partiet ger det en karriärboost och politiska samarbetspartners vänder tyst bort blicken för att inte uppröra den delikata maktbalans som gett dem en bräcklig regeringsmakt. Det är skamligt och farligt.

Högerextremisternas budskap är tydligt: hbtqi-personer är inte önskvärda och alla som står upp för dem ska skrämmas till tystnad. Budskapet från regeringen är … Ja, vad är det egentligen?

Utvecklingen de senaste åren borde ha lett till omedelbara åtgärder, men varken den förra eller den nuvarande regeringen har dragit i handbromsen. I stället har man viftat med regnbågsflaggor en vecka om året. Frånvaron av konkreta åtgärder skickar också ett budskap: hbtqi-personer får klara sig själva.

DIK - facket för kultur, kommunikation och kreativ sektor – kräver att regeringen omedelbart växlar upp arbetet med hbtqi-frågorna. Hbtqi-personers trygghet måste garanteras.

Detsamma gäller tryggheten för personalen i verksamheter som i sitt dagliga arbete lyfter hbtqi-perspektiv.

Dessutom måste regeringen omedelbart sluta böja rygg för de politiker som hetsar mot hbtqi-personer och försöker stoppa hbtqi-evenemang. Deras rötter går långt ned i den bruna myllan.

De politiker som inte protesterar planterar sig själv i samma kalla ofruktbara jord. Välj inte en återvändsgränd. Välj en inkluderande framtid.

SKRIBENT

Anna Troberg är förbundsordförande i DIK, facket för kultur, kommunikation och kreativ sektor.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.