Psykisk ohälsa är en viktig faktor att beakta vid förebyggande av all form av radikalisering, men särskilt för att upptäckta terrorister som agerar ensamma - det vill säga den form av terror som Sverige just nu har störst anledning att frukta enligt Säpo.

Paul Gill, som forskar om orsaker till att människor begår terrorhandlingar och undervisar svenska poliser vid Segerstedtinstitutet, har sammanställt data om sambandet mellan ensamagerande terrorister och psykisk ohälsa. Materialet baseras på drygt 200 personer i USA och Västeuropa.

En ensamagerande terrorist är, enligt den definition som Gill använder, en person som visserligen kan vara en del av gemenskaper på nätet, men saknar fysisk kontakt med likasinnade när hen planerar och genomför ett terrordåd. Därför är ensamagerande särskilt svåra att upptäcka i tid för säkerhetsmyndigheterna.

Många ensamagerande lider av psykisk ohälsa, 41 procent jämfört med cirka 26 procent av befolkningen i genomsnitt. Enligt WHO, Världshälsoorganisationen, lider cirka en av fyra människor av psykisk ohälsa någon gång under sin livstid.

Medan den psykiska ohälsan i genomsnittsbefolkningen domineras av depressiva tillstånd, är schizofreni och olika former av paranoida vanföreställningar vanligast hos terroristerna.

Skillnaden mellan ensamagerande och terrorister som agerar i grupp, till exempel i Al-Qaida, är ännu större, eftersom terrorister som agerar i grupp har bättre psykisk hälsa än befolkningen i genomsnitt. Ensamagerande har mer gemensamt med massmördare än med terrorister som agerar i grupp.

Andra viktiga observationer i Gills forskning handlar om i vilken utsträckning andra känner till den ensamagerandes politiska eller religiösa övertygelser och ambitioner, liksom om hen berättar för omgivningen om sina planer.

Nästan 90 procent av de ensamagerande i Gills studie var i sin omgivning kända för att ha extrema åsikter och en önskan om att skada andra. Över 60 procent meddelade eller ”läckte” information om sina avsikter, i genomsnitt en vecka innan de satte sina planer i verket.

När de ensamargerande läckte var det oftast både om vilket mål de hade och vilket tillvägagångssätt de övervägde, till exempel hur de beväpnade sig.

Vanligast var att de läckte till sina nära vänner, sin familj eller sin partner. Bara 6 procent läckte till personal inom psykiatrin eller socialtjänsten. Relativt få, 17 procent, berättade i sociala medier eller på nätbaserade forum vad de tänkte göra.

Av dem som fick reda på planerna gjorde 40 procent inget för att ingripa, förhindra eller meddela vidare.

I år har det gått tio år sedan den statliga utredningen När vi bryr oss – förslag om samverkan och utbildning för att effektivare förebygga våldsbejakande extremism publicerades. Utredningen är en tidsmarkör över hur illa förberett Sverige var för att möta en pågående radikalisering.

Medan utredningen skrevs anslöt sig svenskar till terrorgrupper i Syrien och Irak. I Sverige ökade anslutningen till det som kort senare blev högerextrema Nordiska motståndsrörelsen.

Att kunskapen om våldsbejakande extremism var mycket begränsad syns tydligt i utredningens förslag. Så var det också inom forskarvärlden och i de yrkesgrupper som förväntades förhindra radikalisering till extremism och terrordåd.

I utredningen nämns varken psykisk ohälsa som en orsak eller psykiatrin och anhörigstöd som förebyggande instanser. I Danmark och Finland har psykiatrin däremot länge spelat en viktig roll i arbetet mot radikalisering.

Under det gångna decenniet har kunskapsläget genom forskning och konkret arbete förbättrats avsevärt. En central utmaning i dagens förebyggande arbete är att upptäcka och förhindra att personer med psykisk ohälsa och ideologiska motiv tar till våld. Om och hur ohälsa och motivation hänger ihop finns det fortfarande alltför lite kunskap om.

Gills data visar att stödet till anhöriga måste utvecklas. Centrum mot våldsbejakande extremism bedriver sådan verksamhet genom Rädda Barnen som har en stödlinje för anhöriga. Att anhöriga kan få råd och stöd är viktigt för att de ska veta hur de bör agera. Lika viktigt är att de får hjälp att hantera sina känslor av skuld och uppgivenhet.

Tidigare forskning, presenterad i till exempel boken Den hatfulle andre som en av oss, Christer Mattsson, skrev tillsammans med Thomas Johansson, visar att anhöriga har stor betydelse för att motivera och hjälpa människor att hoppa av våldsbejakande extremistgrupper.

Psykiatrins roll behöver utvecklas i arbetet med att förebygga och förhindra radikalisering. Det brådskar också med att göra en fallstudie med särskild inriktning på psykisk ohälsa och myndighetssamverkan, över terrorbrott och terrorliknande handlingar utförda av personer som är uppvuxna eller levt lång tid i Sverige.

Segerstedtinstitutet och Centrum mot våldsbejakande extremism samarbetar för att yrkesgrupper, som har kontakt med personer på väg att radikaliseras och deras närstående, ska få mer kunskap om hur relationen mellan psykisk ohälsa, radikalisering och ensamagerande terrorister ser ut.

Vi ska se till att den stödverksamhet som finns idag utvecklas och förbättras. Och anhöriga är den sannolikaste källan till att få veta att ensamagerande planerar terrordåd.

SKRIBENTERNA

Christer Mattsson, forskare och föreståndare för Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet

Jonas Trolle, chef för Centrum mot våldsbejakande extremism

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.