Karin Nykvist är docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet och kritiker på kultursidan.

Mjölkat. Ordet är en verbform som beskriver något man gjort: jag har mjölkat. Men i Sanna Samuelssons debutroman med samma namn är mjölkat också ett substantiv: jag hjälper till med mjölkat. Titeln är väl vald. Det är just livet som kretsar kring mjölken, kring kon, och människans möte med djuret och det som kallas för natur som står i centrum här, på flera olika sätt – existentiellt och ekonomiskt, biologiskt och biografiskt.

Romanens handling påminner inte så lite om sagan om Guldlock – hon som kommer hem till björnarnas hus när de inte är där. Just här är det en ung kvinna som anländer till en tom gård, äter maten i skafferiet och sover i en av husets sängar. Men Ellen, som hon heter, är inte en nyfiken upptäckare utan en återvändare: Huset hon tar sig in i är hennes barndomshem, och boken igenom nästan övermannas hon av sina minnen: kalvarnas blöta tungor mot handen, doften av ensilage, smaken av den oljiga nymjölkade mjölken, den fientliga skolbussen och föräldrarnas slit och stress-sjukdomar.

I bokens nu bor Ellen i stan och sörjer en – troligtvis – förlorad kärlek. Tillbaka på gården slänger hon mobilen i sjön, låtsas att bilen gått sönder och går närmast i barndom: äter ur barnmatsburkarna och sover i en av barnens sängar. Hon betraktas misstänksamt av grannpojken Max, som hon var elak mot redan som liten och som hon nu såväl behöver som avundas och föraktar. Han som stannade kvar, som inget blev. Och snart kommer väl de nya ägarna hem, eller? De okända människor som inte har några djur, som inte brukar marken, utan som likt parasiter bara använder gården som lantlivskuliss.

Handlingen i Samuelssons roman är dock inte bokens huvudsak, utan en ram som gör det möjligt för henne att utforska och dröja vid flera teman. Kanske för många? Närapå överlastat lyriska gestaltningar av en värld där nästan allt besjälas – bilar samarbetar, grenar bygger bo, äppelkart gömmer sig och staden har ledsna ögon – varvas med mer sakliga och faktaspäckade stycken. Om kons tarmflora, kontinentalplattornas möten, Carl von Linné, mjölkindustrins utveckling och fördelarna med SRB (svensk rödbrokig boskap, för varje stadsläsare som undrar).

Också leken med språket är liksom för mycket: från första sidans UKON-aktiga ”hunden hundar sig, kon koar” till alla dessa besjälningar och metaforer, med mjölkbilar som frustar och himlar med blå segel. Men så är också bokens Ellen för mycket: hon stannar för länge, lämnar inget ifred, petar och petar i sina och andras sår och pendlar mellan sval reflektion och plötslig impuls. Boken och dess yviga stil speglar henne väl och blir därmed en del av karaktäriseringen av henne.

För de flesta – liksom för bokens Ellen – är mjölkat och kunskapen om hur det friska veteaxet ska kännas i handen något som hör historien till: minnesfragment från världen före och vid sidan av urbaniseringen. I Sanna Samuelssons bok gestaltas den världen både ur litet och stort perspektiv. Den enskilda människans minne av den egna gården, dess djur och vattenpölar, ställs mot den jordbrukande människan som en del av en evolutionsberättelse där arter kommit och försvunnit, och där dinosauriernas utplåning banat väg för människan.

Detta makroperspektiv syns ofta i den samtida litteraturen: antropocens tidsålder inbjuder oss att tänka oss världen inte bara ur människans begränsade synvinkel utan även ur jordens och geologins perspektiv. Då blir den enskilda individen helt oviktig, hennes åkerlapp osynligt liten, och mjölkat en närmast fåfäng aktivitet.

Det borde som sagt vara alldeles för mycket för en liten bok. Men det fungerar.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!