Vem ska betala återuppbyggnaden av Ukraina? Kort efter Rysslands invasion räknade mina medarbetare och jag ut att det skulle kosta mellan 200 och 500 miljarder euro att bygga upp landet och uppmanade Europa att ta ledningen för arbetet.

Nu, efter ytterligare 500 dagar av död och förödelse, har beloppet säkert mer än fördubblats. Att Europa kliver fram är ännu viktigare.

Det finns många skäl till att det är Europa och inte USA som ska samordna och finansiera Ukrainas återhämtning efter kriget. För även om USA har investerat tungt i Ukrainas framtid ekonomiskt och militärt under kriget, så är det som händer sedan i första hand en uppgift för Europa. Det finns flera skäl till det:

1. Ukraina är tätare sammanvävt med Europas intressen än med USA:s. Även om USA gynnades enormt av Berlinmurens fall 1989, så var vinsterna för länderna i Europa större. Omvänt har Europa mer att förlora om kriget i Ukraina slutar framgångslöst, för att inte tala om vad en upptrappning till kärnvapen skulle innebära.

2. Europa måste inse att även om USA:s militära stöd till Europa förblir oförändrat efter presidentvalet nästa år – och det är långt ifrån säkert med tanke på tillståndet i dagens amerikanska politik – så lär USA:s vilja att långsiktigt stödja Europa minska, oavsett vem som blir president. Både Demokraterna och Republikanerna intar allt oftare populistiska ståndpunkter. Fokus ligger nästan uteslutande på inrikespolitiska frågor; resten av världen får klara sig bäst den vill.

3. EU har redan gett Ukraina status som kandidatland och därmed erkänt landet som en integrerad del av Europa som bör ingå i unionen. Ukraina behöver med största sannolikhet omfattande tekniskt stöd för att kunna reformera formerna för landets styre och förvaltning så att de uppfyller EU:s krav. Därför måste EU se till att få fart på processen.

Till detta kommer att europeiska länder har åkt snålskjuts på USA:s försvarsutgifter i årtionden. I förhållande till BNP, bruttonationalprodukten, lägger USA årligen dubbelt så mycket på försvaret som EU:s medlemsländer.

Kunde USA minska sin försvarsbudget till europeisk nivå skulle det innebära en besparing på runt 400 miljarder dollar årligen. Höjde Europa istället till amerikansk nivå motsvarar det 300 miljarder dollar om året, en summa som lätt räcker till EU:s del i återuppbyggnaden av Ukraina och mer än det.

Man kan spekulera huruvida Rysslands president Vladimir Putin hade låtit bli att anfalla Ukraina, om bara Europa ökat sin försvarsförmåga.

En rapport från Frankrikes nationalförsamling, som kom i februari, hävdar att landet skulle göra slut på sitt ammunitionsförråd på några veckor i händelse av en omfattande väpnad konflikt. Något större förtroende för de europeiska ländernas militära beredskap lär den uppgiften knappast ha bidragit till.

Frankrikes president Emmanuel Macron har visserligen tagit initiativ för att öka landets försvarsbudget, men inte mer än till de två procent av BNP som Nato kräver.

Varför lägger Europa så mycket mindre pengar på sin försvarsförmåga än USA?

I sitt briljanta arbete An Economic Theory of Alliances från 1966 kommer ekonomerna Mancur Olson och Richard Zeckhauser fram till att stora stater ofta betalar en oproportionerlig del av kostnaderna för sådant som sedan kommer alla till del. De ynkliga bidragen från Natos mindre medlemsstater är ett bra exempel.

Ett land som Kanada lägger 1,3 procent av BNP på försvar eftersom man vet att USA tar största delen, vilket gör upp- och nedgångar i den kanadensiska försvarsbudgeten relativt betydelselösa. Sommarens skogsbränder gjorde tydligt att Kanadas regering inte gärna betalar för bekämpning av skogsbränder heller. Igen ställde USA upp och tog notan åt en annan nation.

En rapport som publicerats i år av Kiel Institut für Weltwirtschaft tydliggör hur lite en del rika västländer som Frankrike, Italien och Spanien har bidragit till försvarskriget i Ukraina.

EU har nyligen sagt ja till att ge Ukraina ytterligare 50 miljarder euro fram till 2027, men bara en tredjedel är direkta bidrag. Resten är olika slags lån som Ukraina med all sannolikhet inte kommer att kunna betala.

Återuppbyggnaden blir ett enormt och ytterligt kostsamt projekt, vars framgång avgörs av en mängd olika faktorer. En är i vilken utsträckning Ukraina vill genomgå en rad nödvändiga ekonomiska reformer.

Länderna i Europa måste erkänna och axla sitt ansvar för det arbetet, även om det medför högre skuldsättning och långsammare tillväxt i deras egna ekonomier framöver.

SKRIBENTEN

Kenneth Rogoff, professor i ekonomi och offentlig politik vid Harvarduniversitetet i USA. Han har tidigare varit chefsekonom vid Internationella valutafonden.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.