– Jag känner mig vingklippt om jag inte får agera, säger hon.

Sofia Bachs schema är bokstavligen proppfullt. Sedan ett par år tillbaka delar hon sin tid mellan skådespeleri och läraryrket.  

– I dag ser jag skådespeleri som en hobby jag inte vill vara utan.

I fjol kunde man se henne i ”Det vilda” – ett drömspel om vår relation till naturen – på Orionteatern i Stockholm. Nu är hon i aktuell i ”Barracuda queens” på Netflix. Dramaserien följer ett par unga kvinnor i Djursholm som gör inbrott för spänningens skull, och bygger på verkliga händelser. Sofia Bach spelar överklasskvinnan Gunilla, som drabbas av ett av inbrotten.  

– Det ligger en mantel av god uppfostran och ärvda pengar över min karaktär. Jag tänkte mycket på min andning under inspelningen, den fick flöda fritt och ta plats. Mitt språk var följsamt som om jag ägde världen.

Hon har spelat rik förut. I filmen ”Monky” (2017) gjorde hon rollen som välbeställd hustru med oroliga nerver.  

– Då jobbade jag mycket med gångstilen och en inbyggd artighet. Det är spännande och utmanande att spela överklass.

Sofia Bach har försökt, men kan inte riktigt slita sig från skådespeleriet. För drygt tio år sedan fick hon nog av osäkra anställningar och vaga besked från filmbolag, och bestämde sig för att läsa till lärare, ett yrke som skriker efter folk.  Ovissheten inom skådespelaryrket är tuff.

– Jag visste aldrig i förväg om ett år skulle bli bra eller dåligt. Jag har familj och måste kunna försörja den. Men att helt stänga dörren till skådespelaryrket klarar hon inte.  

– Skådespeleri är en stor del av min personlighet och att helt lämna yrket vore som att hugga av en arm. För mig är rollarbetet så givande – ett sätt att få uttrycka mig. Dessutom handlar det om bekräftelse. Vilket annat yrke belönar en med applåder? Redan som liten kände hon ett behov av att underhålla. Hon var blyg men när hon fick andra att skratta infann sig en tillfredställelse.  Jag kunde gömma mig i rollen. Uppmärksamheten blev som ett gift för mig. Sofia Bach är klassiskt skolad på Teaterhögskolan och blev efter examen lovad fast anställning på Stadsteatern i Stockholm av dåvarande teaterchefen.

 – Men jag har ännu inte sett röken av den anställningen. De senaste fyra åren har jag blivit lovad flera roller av regissörer som i sista stund gått till någon annan för att produktionsbolaget sagt nej. Jag har till exempel fått veta att jag varit för blond eller för ung.  Att bli bortvald när man tror att allt är klart påverkar en människa. Var finns respekten för det konstnärliga? Och för individen?

Som lärare har hon lätt att få jobb, och just nu arbetar hon på ett gymnasium i Stockholm.  

– Skådespelaryrket har lärt mig vikten av att vara flexibel och öppen. Med eleverna improviserar jag mycket, och ingen dag blir den andra lik. Det gillar jag.

Genom läraryrket har hon också hittat en balans i tillvaron.  

– Jag oroar mig inte över framtiden på samma sätt. Jag har nog också blivit mer strukturerad och är inte längre rädd för att ta plats. Som lärare kan du ju inte gömma dig bakom en roll på samma sätt.

Sofia Bach har spelat många roller genom åren men en drömmer hon fortfarande om att få göra – som Martha i Edward Albees svarta dramakomedi ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”. Hon är övertygad om att det kommer att bli av, om det så ska hända först när hon bor på ålderdomshem. Det är den becksvarta humorn i pjäsen som lockar henne.  Komiska roller med djup är svårt och jag gillar utmaningen. Jag märkte tidigt att jag hade en komisk ådra och kanske låg den mig i fatet eftersom jag hamnade i ett fack, många såg mig snarare som komedienn än skådespelare.  Men jag är trött på hur vi delar in skådespelare i fack. Det är som att säga att en musiker bara kan spela en genre. Därför vill hon gärna utforska den mörka komedin mer.  Där finns lager av dynamik som gör att du sätter skrattet i halsen. Det är en oerhört stark känsla, säger Sofia Bach.

Karin Herou/TT