Under de senaste månaderna har Israel upplevt massmobilisering både för och emot den nuvarande högerregeringens försök till rättsliga ”reformer”.

Landets flagga har använts på ett slående sätt. Tidigare har den främst förknippats med Israels högerrörelser, som i den årliga kontroversiella flaggmarschen genom palestinska områden i Jerusalem.

Genom att omvandla flaggan till en protestsymbol mot Iandets mest högerextrema regering någonsin och dess rättsliga "reformer", har center- och vänsterdemonstranter försökt återta flaggan från högern. Det är en taktik som har ett dubbelt syfte: den undergräver en av högerns mest värdeladdade politiska symboler och den hindrar motståndare från att stämpla proteströrelsen som illojal mot staten.

Det råder inget tvivel om att demonstranterna försöker att skydda Israels demokrati från nedmontering. Men den kraftfulla användningen av flaggan tenderar att skymma de problem som finns när det gäller rättigheter för palestinier som levt under israelisk ockupation i över 55 år, liksom för Israels palestinska medborgare. Ändå har massprotesterna framkallat sympati från betydande delar av Israels palestinska minoritet som idag utgör 20 procent av landets befolkning.

Den ökande användningen av den israeliska flaggan väcker frågor, till exempel om vem som omfattas av de demokratiska ideal som demonstranterna förespråkar.

Samtidigt har politiker i den sittande högerregeringen föreslagit att offentlig uppvisning av palestinska flaggor ska förbjudas.

Itamar Ben-Gvir, Israels säkerhetsminister, instruerade tidigt i år landets polis att driva igenom ett förbud mot att visa upp palestinska flaggor i det offentliga rummet. Syftet är att stoppa kritik mot staten Israel.

Den israeliska flaggans utbredning i protesterna, i kombination med att så gott som ingen höjer rösten mot ockupationen och förbudet mot palestinska flaggor, ger sken av Israels främsta utmaning är om landet ska kunna fungera som en demokrati för dess judiska befolkning, och inte de problem när det gäller demokrati som finns inneboende i ockupationen eller för den palestinska minoriteten.

En medlem av oppositionspartiet Hadash, Raja Zaatry, förklarar: ”Idag kräver demonstranter en återgång till status quo ante, till det som var precis före Netanyahus regering. De manar till demokrati, men araberna [Israels palestinska minoritet] säger att demokrati inte är möjlig utan jämlikhet, och demokrati kan inte samexistera med ockupation och [militär] kontroll över miljontals människor.”

Den rörelse som nu säger sig värna demokratin har inte uttalat något som visar att den som motsätter sig Israels militära kontroll över miljontals palestinier på obestämd tid, och den fördömde inte heller den senaste militära operationen i Jenin på den ockuperade Västbanken, som av FN anklagats för att strida emot internationell lag. Dess ledare hyllade istället de ”modiga män” som deltog i den militära räden.

Denna paradox understryker ett utbrett perspektiv bland Israels majoritetsbefolkning. Israels ockupation av Västbanken och Gaza och Israels interna demokratiska utmaningar ses som skilda ting. En liten del av proteströrelsen hävdar att det är ett allvarligt förbiseende, och att demokratiprotesterna osynliggör de demokratiska problem som ockupationen för med sig. Diana Buttu, en palestinsk analytiker, har framhållit ironin i att proteströrelsen demonstrerar för demokrati samtidigt som palestinier levt utan demokratiska rättigheter under mycket lång tid.

Den marginella del av proteströrelsen som försökt ta upp ockupationsfrågan och palestiniers rättigheter har upplevt motstånd från arrangörerna, som är rädda för att proteströrelsens genomslag skulle försvagas.

I början av juli drabbade medlemmar av arméreservistgruppen Brothers in Arms, tongivande i proteströrelsen, samman med antiockupationsgrupper som burit den palestinska flaggan under sina protester. Och även om många demonstranter vid sidan av demonstrationerna uttrycker stöd för antiockupationsrörelsen, visar återtagandet av den israeliska flaggan och ockupationens osynliggörande i protesterna på en inneboende paradox.

En stor del av den israeliska allmänheten är just nu engagerad i en viktig kamp mot demokratins nedmontering. Men utvecklingen tyder på att kampen främst avser Israels judiska befolkning. Såväl FN som Sverige bör därför tydligt stödja de pro-demokratiska krafterna i Israel, men samtidigt värna om att frågan om palestiniers demokratiska rättigheter inte osynliggörs.

SKRIBENTERNA

Anne Lene Stein, doktorand i statsvetenskap vid Lunds universitet

Lisa Strömbom är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.