”Way to go”-skorna med kända personers skodon gestaltade i brons på Davidshallsbron i centrala Malmö har tveklöst blivit ett mycket uppskattat inslag bland stadens offentliga utsmyckningar.

Åtminstone hos de flesta betraktare. Det räcker med att gå förbi så är det ständigt människor som tittar, läser plaketterna och, inte minst, fotograferar konstverket.

För mig, Malmöbo i större delen av mitt 65-åriga liv, har jag ett oräkneligt antal gånger personligen och rent konkret blivit påmind om den attraktion och dragningskraft som verket för med sig.

Jag har ofta, både i yrkeslivet och privat, besök från olika delar av landet och även andra länder. Konsekvent – och med stolthet – har jag visat och berättat om verket, som utan undantag väcker både nyfikenhet och uppskattning.

Den nu eskalerande pågående debatten om verkets själva existens och inte minst framtid gör mig besviken och nedslagen. Här har vi ett harmlöst, trevligt inslag i stadsbilden som engagerar, glädjer besökare och bosatta. Samt uppenbarligen med synergieffekten att väcka intresse för de kulturpersonligheter som representeras via de utställda skorna.

Att ifrågasätta detta härliga exempel på konst som uppenbarligen engagerar de flesta på ett väldigt positivt känns som att söka upp, eller skapa, konflikter utifrån väldigt långsökta jämförelser. I första hand då bilder på skohögar i koncentrationsläger under andra världskriget.

Dessa fotografier är ju naturligtvis fasansfulla. Men att dra paralleller till ”Way to go”-skapelsen sätt att visa upp välkända kulturpersoners bronserade skor känns extremt långsökt. Vill man väcka uppmärksamhet med sådan ”debatteknik” finns det väl nästan ingenting man inte kan applicera på kusligheter av alla de sorter.

Nej, behåll, vårda och bygg ut konstnärinnan Åsa Maria Bengtssons trevliga skapelse. Om inte annat borde man kanske i dessa dagar, retoriskt uttryckt, åberopa yttrandefriheten.

Michael Ljungberg

Så här gör du för att skriva en insändare i Sydsvenskan

Inga fler skor på Davidshallsbron