Förskola. Vilket påfund.

För två veckor sedan fick jag äran att skola in min dotter på 1,5 år i den underbara förskolevärlden. 1,5 år är nästan för gammalt om man tittar rent statistiskt där de flesta tvingas att lämna över sitt barn till samhället redan vid 1-års åldern.

Enligt flertal studier är det däremot bäst för barnet att vara med sina anknytningspersoner upp till 3 år. Det är också då de har mer utbyte av att träffa andra barn. Men är systemet uppbyggt för att tillgodose dessa behov? Svaret är nej.

Även om vi har ett generöst föräldrasystem så är det fortfarande inte anpassat efter naturens lag. Så när det första året gått tvingas man mot sin vilja att lämna över barnet in i samhällets händer.

Min uppfattning efter dessa veckor är att studierna har rätt. Barn under 2-3 år leker inte med varandra, söker helst och ofta uppmärksamhet hos en vuxen och i det stora hela skulle mått bättre av att vara i sitt trygga hem. Men eftersom det sistnämnda inte är möjligt, försöker samtliga inkluderade att skapa så bra förutsättningar för barnet som det går i en förskolemiljö.

Men det går knappt. Det är nästintill omöjligt skulle jag vilja säga.

Det jag ser är att belastningen på pedagogerna är enormt hög vilket innebär att barn inte kan erbjudas nödvändig stimulans eller tillräcklig omvårdnad för deras ålder.

Observationskapaciteten går också förlorad, eftersom en barnpedagog som ansvarar för flera barn på ett eller två år måste vara mer medveten om att ta hand om dem än att observera dem. På så sätt slösas möjligheter bort till att lära känna var och en bättre, upptäcka vad som motiverar dem, vad de gillar, på vilket sätt de utvecklas bättre och var de kanske ligger efter det normala.

Vad vill jag med detta inlägg? Jo väcka en tanke hos de som står bakom beslut som att trycka in så många barn under ett och samma tak som möjligt, som inte erbjuder rätt förutsättningar till pedagogerna att faktiskt vara det de är utbildade för – att vara pedagoger.

En tanke till föräldrar som ser och delar min uppfattning, men inte vågar säga något: gör det.

Ju fler vi är som reagerar desto större chans till förändring. Våra barn är det viktigaste på denna jord – inte bara för oss men även för samhället. De är vår framtid. Pedagogerna i sin tur är det viktigaste vi har i nutid. För oss, våra barn men även för samhället.

Sverige kan bra, men Sverige kan bättre.

Anna Gunstone, Malmö

Vill du vara med i debatten? Så här gör du för att skriva en insändare i Sydsvenskan.