I alla kriser eller ekonomiska svackor är det alltid de hushåll som redan är mest sårbara eller utsatta som drabbas mest. I modern tid är det främst människor som inte har en fast bostad eller ett fast arbete som tydligast känner av dyrtider och nedskärningar. Det gäller till exempel lågutbildade unga, ensamförsörjande föräldrar och personer som relativt nyligen kommit till Sverige.

Tiden efter pandemin med galopperande inflation påverkar breda grupper, men det är en sak att tvingas se sina ekonomiska marginaler krympa i takt med ökade bostadslån, energikostnader och matinköp och en annan att gå back varje månad och inte klara livets basala behov utan hjälp från andra.

Jämfört med den kris Sverige befann sig under 1990-talet har det skett en stor scenförändring när det gäller välfärdspolitiken. Då skedde en mycket större andel i offentlig regi, idag utförs betydligt mer med hjälp av privata och ideella insatser.

För 30 år sedan låg Sverige i den internationella välfärdsligans topp. Som andel av BNP har Sverige sedan dess gått från cirka 33 till 28-29 procent i socialt skydd medan de flesta andra jämförbara länder ökat sina insatser. Det har lett till urholkning av många socialförsäkringar som är till för att täcka människors grundläggande behov. Det har särskilt gällt miniminivåer för sjuka, arbetslösa och barnfamiljer.

Bostadsbidraget har till exempel inte räknats upp motsvarande bostadskostnadernas dramatiska ökningar och försörjningsstödet (tidigare socialbidraget) har urholkats alltmer. Det offentliga skyddet har blivit alltmer bredmaskigt och lyckas inte trygga utsatta gruppers vardagsekonomi.

Den vanligaste gruppen som behöver hjälp av landets stadsmissioner är idag personer som inte klarar sig trots att de har långvarigt försörjningsstöd. Sedan 1980-talets början har den ekonomiska ojämlikheten gradvis ökat, oavsett ekonomiska konjunkturer och vilka partier som styrt landet.

När dessutom den svenska välfärdsmodellen till en del monterats ned påverkas hela samhället.

Ändå har antalet hushåll som får försörjningsstöd i Sverige minskat dramatiskt de två senaste åren – från våren 2021 tills nu med cirka 25 procent, från cirka 120 000 till cirka 90 000 per månad. Normalt brukar trenden för försörjningsstöd följa arbetslösheten. Men förklaringen till att färre nu uppbär försörjningsstöd är långt mer komplex. Arbetslösheten ligger dessutom kvar på en relativt hög nivå efter en topp under pandemin.

Att färre får försörjningsstöd behöver inte betyda att färre har det ekonomiskt svårt. Larmsignaler runt om i landet visar en ökad ekonomisk utsatthet för stora grupper. Kronofogden redovisar drastiskt ökad skuldsättning. Ideella organisationer berättar om starkt ökat tryck på deras hjälpverksamhet, till exempel har allt fler inte pengar till mat.

Aktuella studier, till exempel A safety net for all? – Vignette-based assessments of Swedish social assistance over three decades av Åke Bergmark och Hugo Stranz, professor respektive docent i socialt arbete, pekar på att fler får avslag på sina ansökningar om försörjningsstöd. Försörjningsstödet uppfattas också ofta som svårtillgängligt, otillräckligt och stigmatiserande. Många utsatta uppfattar istället att ideella organisationer, civilsamhället, står för det yttersta skyddsnätet idag.

Förskjutningen från 1990-talet riskerar att urholka förtroendet för den svenska välfärdspolitiken. Att privata och ideella initiativ numera står för en stor del av insatserna bådar inte gott.

Istället för ett fortsatt restriktivt och kontrollorienterat synsätt på ojämlikhetens fortsatta utbredning behövs en reformoptimistisk hållning som förmår att leva upp till barnkonventionen och socialtjänstlagen för att trygga basala livsvillkor för alla. Det handlar inte om pengar i första hand utan vilka värderingar och synsätt som skall genomsyra den svenska välfärdspolitiken.

Sverige har råd att ge alla anständiga villkor. Fortsätter de politiker som styr landet på den nu inslagna vägen kommer den sociala oron, växande främlingskap och kriminalitet riva sönder den sociala sammanhållningen. Alla grupper förlorar på ökade samhällsklyftor. Historien har lärt oss att sociala konflikter bäst löses genom breda reformer som minskar utanförskap och fattigdom.

SKRIBENTERNA

Anna Angelin, docent i socialt arbete vid Lunds universitet

Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Malmö universitet

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.