Sofia Roberg är poet och litteraturvetare.

När jag gick på högstadiet brukade jag bära mantel till skolan. Ett par år tidigare hade jag fått en bok i julklapp som skulle komma att prägla mina tonår inte endast vad gäller klädval. Det var den första delen i JRR Tolkiens trilogi om härskarringen, en bok från 1954 som hade fått förnyad aktualitet i och med Peter Jacksons filmatisering.

Jag läste först böckerna, såg filmerna allt eftersom de kom, läste sedan böckerna om och om igen. Vilse i världen – så som många tonåringar känner sig – hade jag funnit en plats som kändes mer hemma: Tolkiens Midgård framstod som en mer verklig kontinent än Europa, Fangorn en skogigare skog än naturreservatet bakom huset och sindarin, alvernas tungomål, ett språk lika värt att lära sig som tyska eller franska.

När en teatergrupp kom till min skola och satte upp en pjäs baserad på trilogin borde jag ha varit glad. Men istället blev jag förbannad. Där satt jag i min mantel (huvan demonstrativt uppfälld) och tvingades bevittna en banal tolkning av Tolkiens berättelse i vilken Frodos vandring till Domedagsberget liknades vid Jesu vandring mot Golgata.

Eftersom jag växte upp i bibelbältet och var ”alternativ”, som man sa på den tiden, hade jag utvecklat en allergi mot frikyrklig estetik, och det provocerade mig att ringen framställdes som en symbol för korset Jesus – och vi alla – tvingas bära. Man kan säga att de svor i min hedniska kyrka, profanerade min bibel.

På ett sätt hade jag rätt i att pjäsen var en dålig adaption av Tolkiens verk – författaren ogillade nämligen allegorier. Detta utgjorde en konflikt mellan honom och vännen C S Lewis, vars Narnia-böcker är skrivna just som en kristen allegori. Den senare tvekade inte att låta lejonet Aslan fungera som en kristusfigur, medan Tolkiens syn på skapande inte tillät sådana enkelspåriga samband. Författarens uppgift, menade han, var att från verklighetens material skapa en sekundär värld – något han själv lyckades med kanske bättre än någon annan.

Men teatergruppen var inte helt ute och cyklade ändå – Tolkien har själv sagt att trilogin om härskarringen i grunden är ett religiöst och katolskt verk. I sin nyutkomna bok ”Jordens sång – essäer om Tolkiens tankevärld” genomlyser kulturskribenten John Sjögren detta påstående, och ger en medryckande ingång till Tolkiens värld och hur fiktionsteori, religion, moral och natursyn vävs samman och gestaltas i författarskapet. I Sjögrens läsningar framträder en andligt färgad modernitetskritik som, i och med samtidens miljökriser, faktiskt blivit lite modern.

Ja, ”Ringens herre” framstår nästan som en föregångare till samtidens ekolitteratur – Lavskägge, vars modersmål tar dagar i anspråk för att yttra en enda mening, är ett av många exempel på hur Tolkien framställer världen som levande och mångfaldig, full av handlingskraft – om än, ibland, så långsamt verkande att vi hastande människor behöver mätinstrument för att ens märka av den. Genom en välfunnen jämförelse mellan Jean-Paul Sartres ”Äcklet” och Tolkiens ”Hobbiten” som publicerades 1938 respektive 1937 visar Sjögren hur Tolkien formulerar en antites till existentialismens centrala idé om världen som irrationell och meningslös. Tolkiens mytologiska värld kan fungera som ett alternativ till en modernitet där mening förstås som något människan själv uppfinner medan världen i sig består av död materia. Världen är för Tolkien en stor, redan existerande berättelse som vi måste finna vår plats i – en tankefigur som även återfinns hos flera av samtidens ekokritiska tänkare.

Kanske finns det då ett samband mellan min känsla av hemhörighet i Tolkiens fantasyvärld å ena sidan och mitt intresse för miljöfrågor och ekopoesi å den andra. Filosofen Peter Kreeft (vars monografi om filosofin i Tolkiens verk nog inspirerat många av Sjögrens resonemang) noterar att vi som läser trilogin om Härskarringen inte tycker att skogarna i Arda (som Tolkiens värld heter) liknar våra skogar, utan tvärtom att det är skogarna i vår värld som liknar skogarna i Arda. Jag nickar instämmande när John Sjögren återger hans resonemang – var det inte i själva verket så att mitt intresse för skogsvandring och örtkunskap uppstod som en följd av mitt intresse för ”Sagan om ringen”?

Vi är nog många som lärt oss att se naturen som levande (för att inte säga förtrollad) genom att läsa fantasy eller spela fantasyspel. ”Det här ser ju ut som i spelet Valheim”, yttrade min sambo när vi nyligen besökte den forna vikingastaden Birka. Verkligheten och fiktionen smälter gärna samman när fantasy-genren är som bäst, och den verkliga världen blir mer intressant genom fantasins expansion.

Om John Sjögrens essäsamling stryker Tolkien medhårs och tar hans idéer på respektfullt allvar, samsas djuplodande nördiga essäer med mer utzoomade och kritiska perspektiv i den nypublicerade antologin ”Ringens återkomst”. I den första genren återfinns poeten Judith Kiros humoristiska essä om hur man som pessimist kan finna ett hopplöshetens hopp i Tolkiens berättelser, och Nathan Hamelbergs utforskande av sången som historiebärande kraft i Tolkiens universum.

Litteraturvetaren Jerry Määttä, däremot, verkar inte vara invigd i skaran av tolkiennördar. Han tar inte på silkesvantarna när han prövar tesen att Tolkiens litterära verk, och i förlängningen hela den moderna fantasygenren, i själva verket är ett symtom på ett psykotiskt tillstånd framkallat av Tolkiens mörka erfarenheter i första världskrigets skyttegravar.

Det enkelspåriga resonemanget irriterar mig, liksom tonårens påtvingade teaterföreställning. Visst har han en poäng – att Tolkien förlorade nästan alla sina nära vänner i skyttegravarna och själv undslapp med ren tur har naturligtvis präglat hans litterära universum, där krigstillstånd ofta råder – men litteratur och konst är alltid mer än en simpel reaktion, ett symptom. Fantasi har inte heller, som Määttä antyder, bara med eskapism att göra, fantasi är livsviktigt – vi måste kunna tänka oss världen annorlunda. Liksom Sjögren är han inne på att Midgård skapats för att alstra mening där industrialiseringen och modernitetens mekanismer orsakat meningsförlust, men han verkar sakna tilltro till att det finns en radikal potential att hämta i Midgårds myller av mänskliga och ickemänskliga varelser. Är Tolkiens böcker bara en naiv romantisk fantasi om en vagt medeltida värld?

Här tror jag att han tar miste på den levande kärnan i Tolkiens författarskap. Däremot kan man inte blunda för att det finns en inneboende konservatism i Tolkiens modernitetskritik. Den bär tydliga spår av 1800-talets nationalromantiska rörelse som med sin tanke om folksjälen inspirerade Tolkien att skapa en germansk urmyt för England. I Sverige hade Götiska förbundet lanserat vikingen som en nationalhjälte medan Elias Lönnrot nedtecknade det finska nationaleposet Kalevala. Tolkien lånade från bland annat nordisk mytologi och ”Kalevala” när han författade sin moderna saga. Händelserna i ”Silmarillion” och ”Ringarnas herre” är nämligen skrivna som en förhistoria till vår egen civilisation; efter den tredje tidsåldern (som slutar med att ringen förstörs och alverna slutgiltigt lämnar Midgård) tar vår egen vid. Med en sådan läsning blir längtan efter Fylke eller Lothlorien ett slags nostalgi.

Författaren Maja Hagerman skriver i antologin ”Ringens återkomst” om hur ”Ringarnas herre” använts av vitt skilda ideologier: både 1960- och 1970-talens miljömedvetna alternativrörelse och dagens ytterkantshöger har funnit en modell för ett idealiskt samhälle i Fylke. Den SD-kopplade tankesmedjan Oikos har flitigt publicerat artiklar om Tolkien, inte minst uppmärksammades hur Amazons tv-serie ”Maktens ringar” fått kritik för att de rollbesatt svarta skådespelare i roller som i böckerna beskrivs som ljushyade. Skribenten Björn Axén verkar dock snarast se hur berättelsen blir en trojansk häst som genom anpassningen till det ”vänsterliberala idealet” kan klä Tolkiens konservatism i kläder som lockar den stora massan.

Eftersom Tolkiens fantasivärld inte är en allegori, kan berättelserna läsas på flera sätt – men det finns en gemensam nämnare som förklarar varför både den gröna vänsterrörelsen och den nationalistiska högerrörelsen lockas av Midgård: ett missnöje med det rådande systemet och en längtan efter ett sätt att leva mer i samklang med naturen och det lokala samhället. Svaret på frågorna om hur en sådan framtid ska skapas, hur ett sådant samhälle ska fungera och vilka som är inkluderade i det, är olika. Men kritiken av totalitära system och av en industrialisering som glömt bort meningen med livet – den finns i Tolkiens verk, uppenbar för varje läsare som har ögon att se med.

Trilogin om härskarringen lär sina läsare åtminstone två saker: det finns mål och mening i vår färd, och världen vi färdas i kan inte reduceras till en livlös bakgrund – när som helst kan träden börja tala. För mig var Midgård sannerligen en tillflykt, men en som till slut ledde till den verkliga världen snarare än bort från den. För den gav ett alternativ till föreställningen om att tillvaron är absurd, något som tonåringar är ack så mottagliga för.

Och manteln? Den försvann i en flytt under tidiga 20-åren då jag pluggade litteraturvetenskap och inte ville låtsas om min förkärlek för fulkulturell fantasy. Jag vet inte om det beror på personlig mognad eller på att fantasy blivit allt mer omhuldad även i de finkulturella rummen – vilket de båda boksläppen antyder – men förra året köpte jag en ny. När jag promoverades till doktor i litteraturvetenskap bar jag manteln över klänningen, som en folkdräkt för oss som känner hemhörighet i Midgård.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!