Johan Anderberg är författare och skribent på kultursidan.

”Det finns ingen demokrati utan en läsande befolkning”.

Så sade Expressens kulturchef Victor Malm i P1 Morgon idag. Bakgrunden var det upprop för att stävja ”läskrisen bland unga” som Malm och fem andra kulturchefer på Sveriges största tidningar publicerat i måndags.

Det är lätt att hålla med Malm om vikten av en läsande befolkning. Det är också lätt att hålla med de sex kulturcheferna om vad problemet är: unga människor har helt enkelt blivit för dåliga på att läsa.

Men det är ändå något bisarrt över just detta upprop. För vad är de här sex tidningarna, om inte medskyldiga till krisen?

Låt mig föreslå att läsaren tar en liten paus och går in på de uppropande tidningarnas kultursidor: dn.se/kultur, aftonbladet.se/kultur och så vidare.

Hur bevakar de barnböcker? Hur skriver de om barnkultur?

Det är svårt att veta, för det går att hitta väldigt lite. Hos vissa tidningar nästan inte någonting om barns läsning. Förutom det där uppropet då.

Detta tilltagande ointresse för barnlitteratur är inte okänt. Det har barnboksförfattare flera gånger vittnat om.

Men det är likväl ett stort problem. För hur ska föräldrar kunna välja böcker till sina barn utan vägledning?

Det är ett nästan lika stort problem att kulturjournalistiken helt struntar i de nya miljöer där barn utvecklar sitt språk. Om man sitter i soffan med sitt barn och kollar på Netflix eller Disney+ slås man snabbt av vilken låg kvalitet översättningarna har – både de dubbade och de textade versionerna. Varför är det ingen som bryr sig om det? Var finns granskningarna av översättningsverksamheten för unga? Hur kan McDonalds komma undan med att ge sin skräplitteratur till barn?

Det här uppropet är på något sätt en illustration av journalistikens kris. De sex cheferna verkar ha gett upp hoppet om de klassiska journalistiska metoderna: granskning, berättande, ansvarsutkrävande.

Så istället leker de politiker och staplar upp detaljerade krav.

Men är det verkligen fler politiker skolan behöver? Eller behöver den medier som granskar politikerna? Som ställer frågor om varför så många elever tvingas använda digitala verktyg? Som undersöker vart läroböckerna tog vägen?

Mina barn går i en kommunal skola med lika underbetalda lärare som i resten av Sverige. Jag slås med häpnad över hur mycket barnen lär sig varje vecka. Hur mycket de kan som vi föräldrar inte har lärt dem.

Det är för att lärarna gör sitt jobb.

Det är dags att våra medier också börjar göra det.

SVAR DIREKT:

HD och Sydsvenskan har sedan fyra år tillbaka ett återkommande segment för kultur för unga, där skribenter som Shora Esmailian, Marie Pettersson och Oskar Kroon recenserar och diskuterar främst just barnlitteratur. Det hittas under fliken ”barnkultur” på nätet och i söndagsdelen i den tryckta tidningen.

Denna satsning tillkom just med läskrisen i åtanke.

Jag håller alltså med om ovanstående. Kulturjournalistiken i stort skulle kunna intressera sig ännu mer för den kultur som barn faktiskt får sig till livs. Tidningarnas barnkulturredaktörer, som i mina ögon ofta gör imponerande jobb med små resurser, får inte alltid den credd och den exponering de förtjänar.

Jag tror och hoppas att det är på väg att förändras. Säkert kan även den här tidningen göra mer.

Med det sagt är det avgörande för att ge alla barn förmågan att ta sig igenom komplex text något annat: fler timmar vigda åt läsning i skolan. Den makten ligger inte hos tidningschefer, utan hos rektorer, kommuner och regering.

Ida Ölmedal, kulturchef

LÄS MER:

Sex kulturchefer kräver tryckta böcker och skolbibliotek