Annons
Alla artiklar om
Roskildefestivalen
Annons
Annons
Tjugo år sedan tragedin på Roskildefestivalen då nio människor klämdes till döds
Nästa års Roskildefestival slutsåld
Roskildefestivalen slutsåld – på rekordtid
Anansi till Roskilde 2020
Annons
Annons
Minns du? Bildextra från Roskildefestivalen 2019
Tears for Fears till Roskilde
Roskildefestivalen får nya toaletter – med rinnande vatten och el
Fem våldtäkter anmälda under Roskildefestivalen
Här är fler nya svenska bokningar.
Han hade lovat återskapa hela ”Dark Side of the Moon”. Det höll han, men han hade mer i sina händer än så. Först gjorde han 80 minuter av extranummer, med låtar från snart sagt hela karriären.
Animal Collective är den typen av artister som skriver ”sin egen” i självdeklarationen. De är annorlunda, och de vet om det.
I förväg vet man aldrig riktigt vilka popband som ska fixa flytten från tälten till stora megascenen. Att Franz Ferdinand skulle passera nålsögat och komma ut som en riktigt frodig och ändå graciös kamel var lite otippat.
Ser han inte upp förvandlas han till Wyclef Jean och sjunger på Skansen. Men det är långt dit. Ännu är Kanye West en stor, bred, fördomsfri, begåvad och showglad artist med grym koll på helheten. En spindel mitt i ett fantastiskt nät.
Annons
Annons
The Strokes har allt mindre kommit att motsvara den stansade bilden av bandet som förgrundsfigurer för en New Yorkscen som innefattar band som White Stripes och The Yeah Yeah Yeahs. För att hitta likheterna krävs förstoringslas.
Snacka om hemvändarkonsert. Att ta sig mot Arenascenen, i festivalens största tält, fem minuter försenad, är som att simma motströms när trycket är som värst. Alla går i den andra riktningen, på väg tillbaka. Vad är det som är fel? Är Arctic Monkeys så dåliga idag?
Bola 8 från Uruguay lirar, och i fronten står tre män i plommonstop och mörka glasögon.
Morsans skepp har landat, lastat med galenskap, akrobater, en uppsluppen blåssektion, dansare, ett cementerat funkkomp, en vuxen man i blöja, gästrappare och ett knippe slagfärdiga slogans.
Söndagens väckarklocka fick bli amerikanska Mad Caddies som spelade energisk och förvånansvärt melodiös skapunk med vidöppna fönster i varje väderstreck. När de väl slagit fast sin identitet med fyrkantiga id-handlingar kunde musiken ta vilka former som helst.
Primal Scream lever så fort och har gjort det så länge att de är på god väg att bli lika gamla som Rolling Stones. Med låtarna från nya albumet, och äldre saker som ”Movin’ On Up”, gjorde de i Roskilde lördag kväll åter skäl för jämförelserna. Bobby Gillespies band är tillbaka i rock’n’roll, förvånansvärt vitalt.
Man tar sig för pannan. Om man är Rufus Wainwright. Om man är Morrissey. Det hör till genren. Men vem tar sig bäst? Vem vann det här slaget vid Roskilde? Vem är vår tids störste popmelodramatiker?
Elektriferad rotfunk som tycks jobba på förnybar energi direkt från hampafälten.
Det finns en olycklig tendens att slänga fram hela ironiartilleriet så snart man vill ge en riktig show. Det finns en lika olycklig tendens att fullständigt resignera och nöja sig med lalligaste Gnags-show bara för att man kanske blir glad av lite obekymrat hygge.
My Midnight Creeps är något så otippat som ett norskt superband, med ett par förgrundsfigurerna från Madrugada och The Ricochets i tandem.
De som levt så länge har levt med Bob Dylan i snart 45 år. Och nästan hela tiden har protestsången ”Masters of War” funnits där.
Årets mest spektakulära antishow: 13 scratchare vid varsin vinylspelare, en modern orkester med en visuell utstrålning någonstans i gränslandet mellan glåmig bingohall och Månbas Alpha.
En poäng med svensk hiphop, ofta kanske den enda, är att den är just svensk. Svenska rappare och svenska nyhetsuppläsare är relevanta hos oss, men efterfrågas begripligt nog sällan utomlands.
Mitt i ett riktningslöst gitarrsolo i väntan på Godot flyr jag Guns N’ Roses till förmån för Toumani Diabatés ombytliga 15-mannaband. Och till förmån för ett fantastiskt sväng och försiktigt virtuosa instrumentalister som när utrymme ges jobbar upp solon med flöde, riktning, tillväxt, förtätning.
Det ser ut som något Ry Cooder bara drömt. Ruben Ramos, en välklädd gubbe i stiliga solglasögon och med tequilan porlande i pannan (nej men usch så fördomsfullt, förlåt) förvandlar ett av tälten till dansbana för oss som är fullmogna i sinnet.
De kallar sig själva ”gypsy punks”. De ser ut och låter som The Clash i en ovanligt burlesk och högljudd Kusterica-film, dagen efter en hård fest i Kiev som tömt minnet bland deltagarna på info om vem som egentligen är med i bandet. De kommer snart till en Malmöfestival nära dig.
Annons
Annons
Skeptisk är vad jag var. Det får skyllas på skivproducenten som gått emellan. För öga mot öga med Martha Wainwright ensam med gitarr rinner skepsisen av som vatten på en gås. Och jäpp, vi i publiken står där med gåshud.
Axl Rose och hans nya rekryter dånar bara i alltmer tomma tunnor. Axl går en rond till, på rutin, skriver Håkan Engström.
Trummisen har dagen till ära dragit på sig en Guns N’ Roses-tröja. Brooklyn tycks alltså kunna stoltsera med den tredje ironiska generationen i rask följd.
Ny fernissa, samma film. Tredje The Fast And The Furious förflyttar handlingen till Japan med hjälp av kinesisk-amerikanske independentregissören Justin Lin.
Zdob si Zdub är de där uppjagade moldaverna som tävlade i Eurovision Song Contest med en show där Red Hot Chili Peppers mötte någons babusjka.
Jodå, det är en dansk festival. Det såg arrangörerna till att påminna oss om så snart första bandet tilläts äntra den allra största scenen.
Popens subgenrer har ofta hunnit härskna innan pionjärerna hunnit få ut uppföljaren till debutalbumet, men jazz lyckas på något mycket märkligt sätt alltid låta modernt och i framkant - särskilt om man, som Mats Gustavsson, väljer att ta stryptag på genren. Då sprattlar den som få.
